Månadens gäst

Månadens gäst är en ny rubrik på Myntklubben Skilling Bancos hemsida. Tanken är att bjuda in en samlare som får presentera sig och sitt samlande. Gästen blir också ombedd att välja ut sin samlings ”pärla”.

Först ut är Hasse Nilsson från Karlstad. Han är förmodligen landets störste medaljsamlare, både bokstavligt och bildligt. Varsågod Hasse!

 

HUR, OCH NÄR BÖRJADE JAG SAMLA

Varför jag började samla mynt minns jag inte, kanske tändes intresset 1962 när jag fick två stycken 2-kronor från 1876 och 1878 av min mor. Årtalet är jag säker på eftersom jag fortfarande har kvar Harry Glück: s årtalsförteckning från 1961. En ny årtalsförteckning från 1962 kostade 15 kronor och den hade jag inte råd med.   Inriktningen på samlandet blev i varje fall 1 öringar, 2 öringar och 5-öringar eftersom veckopengen inte räckte till för högre valörer. Mitt ”rörelsekapital” låg på 30 kronor under några år och med den summan gick jag med jämna mellanrum runt till bankerna för att lösa in summan till olika småvalörerna. Det var ett spännande ögonblick att få en säck med 3000 ettöringar att leta igenom. Det hände ofta att jag gjorde en första genomgång på stan. Ibland fick man tyvärr en säck med nypräglade mynt och då var det bara att knalla tillbaka och byta ut säcken mot en annan. Jag sparade alla mynt med årtal fram till 1914. Anledningen var 1-öringen från 1914 med ”öppen 4” som hade ett betydande värde och som jag gärna ville hitta. Även 5 öringarna 1910 och 1927 var två höjdare att hitta. Men tyvärr kom jag inte över något av mynten.

Karlstad Antikvariat hade 1965 ett litet lager av mynt. Jag köpte flera 5-öringar från Oscar II i lägre kvalitéer, men även en riktigt fin 2 öre SM från 1759 som kostade mig 5 kronor och som då var det dyraste mynt jag köpt.

Något år senare svalnade mitt intresse för mynt och tidigt på våren 1975 fick jag tillbaka intresset. Jag hade opererat ett knä och under konvalescenstiden plockade jag fram min lilla myntsamling och fick den värderad av en kompis. Samlingen visade sig vara värd ett par tusenlappar och det tyckte jag lät spännande.

I maj 1975 var det myntauktion i Kristinehamn och nu tog samlandet fart. I mitten av oktober besökte Örtendahls Mynthandel Karlstads Stadshotell. Örtendahl hade med sig en mängd fina mynt i höga kvalitéer, så många att det var svårt att välja, budgeten var såklart begränsad. Jag fastnade för en 5 öring från 1873 i kvalité 0 samt ett par äldre mynt i fina kvalitéer. Senare det året fick jag min första myntkatalog hemskickat och det var Hirsch lagerlista nr 86 och i slutet av september kom Ahlströms auktionskatalog nr 12. Ur Hirsch lagerlista köpte jag nr 222, 1 skilling 1830 i kv. 0

På våren 1977 såldes flera mynt ur Olle Algårds elitsamling i Borås. Jag lyckades ta hem två mynt från Karl X Gustaf, ett av inköpen har jag fortfarande kvar i samlingen.

Hösten 1977 anordnade Nordstjärnans Karlstadsavdelning en resa till Kungliga Myntkabinettet. Det var mitt första besök där och det blev nästan en chock över vad jag fick se. Ett mynt som definitivt kom att påverka mitt sätt att samla var 1 riksdaler 1707 ”med eget hår” i praktskick. Jag kände direkt att det var dags att tänka om, alltså att börja samla på typmynt. Jag hade som så många andra börjat samlat på årtal och trodde att det var det enda rätta. Väl hemma gjorde jag en rejäl utrensning. Nu lärde jag mig en sak till. Det var inte enkelt att sälja sina mynt. Mynten jag hade köpt på mässor och av handlare i kvalité 01/0 eller ”nära 0” visade sig helt plötsligt hålla 01-kvalité när jag skulle sälja tillbaka. Det var speciellt ett par handlare i Stockholm som jag helt tappade förtroende för och som jag aldrig mera gjorde affärer med. Ekonomin hade blivit bättre och på Svea auktion 1 i oktober 1977 ropade jag hem 1 mark 1560 i kv. 0 (i dag troligen klassad 01/0) och på de efterföljande auktionerna 2-6 blev det också några mynt till samlingen.

Sommaren 1978 besökte jag några handlare i Stockholm. Först ut var Hirsch Mynthandel. Sedan bar det av till Nordlinds Mynthandel på Nybrogatan. Inne i den något trånga butiken fick jag mig presenterat många fina mynt och efter en del våndor köpte jag en 2 Carolin från 1718 i 1+/01 samt några romerska mynt i fina kvalitéer.

Efter avslutad affär med Hans Hirsch fick jag följa med en trappa upp till andra våningen där Ulf Nordlind hälsade mig välkommen och bjöd på kaffe. Det jag minns mest från besöket var mängden med litteratur i bokhylla efter bokhylla. Jag lärde mig att man måste ha litteratur för att utöva sitt samlande. Således stegade jag ut ur butiken med en kasse böcker, och så var det under flera år när jag lämnade Nordlinds Mynthandel.

En rejäl väckarklocka råkade jag ut för i ett försök att komma över ett mynt i toppkvalité. På Ahlströmsauktion nr 35 1987 hade tänkt lägga allt jag ägde på ett kopparmynt. Myntet jag trodde mig ha råd med var den enastående 1 öre SM 1685 i kvalité noll. Utropspriset var satt till 2000 kronor och jag tänkte här skall jag minsann klämma i med 8000 kronor. Spänningen steg ju närmare utropet kom. Direkt när auktionisten sa: ”då har vi nr 194, vi börjar med 5000 kronor, någon som bjuder över”, kände jag att här hör jag inte hemma. Slutpriset blev 22 000 kronor!

Redan vid mitt första besök hos Nordlinds Mynthandel fick jag en lektion i medaljens underbara värld. Ulf Nordlind visade och berättade om medaljer som han hade i ett stort medaljskåp med marmorskiva. Jag tyckte det var jätteintressant men det skulle ändå dröja fem år innan jag blev helt ”omvänt” från att vara myntsamlare till medaljsamlare.

Från 1983 tog intresset för medaljer över allt mer och mellan 1988 och 1994 köpte jag bara tre mynt. Det faktum att jag inte kunde komma över gamla mynt i toppkvalité var en av orsakerna till varför jag började samla medaljer. Medaljer gick att köpa i lyxkvalité och till någorlunda överkomliga priser. Jag har under årens lopp fått många fina erbjudanden av handlare att köpa flera sällsyntheter och har lyckats bygga upp en representativ samling av svensk medaljkonst. Genom min samling av enskilda och kungliga medaljer får man en mycket spännande tillbakablick kring svensk historia.

En höjdpunkt i mitt samlande var när jag fick erbjudandet att ställa ut och representera Sveriges medaljsamlare i samband med att Svenska Numismatiska Föreningen fyllde 125 år 1998. Varje utställare förfogade över en stor monter där man kunde arrangera sina alster precis som man ville. Det var en ära att få vara med bland tungviktare som Rolf Alstertun, Julius Hagander, Björn Otto Hesse och Börje Rådström plus några till. Det kändes stort.

Från början köpte och samlade jag både på kungliga och enskilda personmedaljer men med åren har de kungliga i riktigt fina kvalitéer rusat i höjden och det finns också några svårslagna samlare på auktioner och då får man glädja sig åt ”småsmulorna” som blir över. Under senare år, kanske 10-15 år, har jag mer och mer gått över till att samla enbart på personmedaljer. Nu är inte det heller så enkelt, de där riktigt gamla medaljerna från slutet av 1600-talet och in på 1700-talet dyker numera ytterst sällan upp och jag vågar påstå att personmedaljer är svårare att komma över. Det beror förstås på att samlingen har utvidgats under åren och de ”vanliga” medaljerna har redan införskaffats och när godbitarna dyker upp får man vara beredd att ”hålla-i-hatten” när budgivningen drar i gång. Trots detta rusar priserna i höjden och skall man få det bästa så kostar det också.

Att få erbjudandet att vara månadens gäst känns kul och inspirerande.

Det där med en pärla är inte helt enkelt men den här tillhör nog topparna ändå: